Jag klickade mej in på en blogg igår, ja det har blivit mycket mer bloggar nu på tiden!, och blev helt fast.
Tjejen som skriver var anonym från början och skulle mest skriva för sin egen skull, skriva av sej liksom. Så hon började skriva om att hon som 14 år rymt hemifrån. Det var för ungefär 8 år sedan. Hon kunde inte bo hemma längre, det gick inte. Det hände hemska saker i hushållet, och det gick inte leva där längre. Så hon sa stopp, och stack därifrån. Under rädsla av att hennes föräldrar skulle hitta henne. Hon och hennes bror som tidigare hatat varandra men som nu rymde tillsammans sökte hjälp hos socialen. De fick bo hos fosterfamiljer och så.

När jag kommit en bit in i bloggen tipsade jag min kompis, Jennie, om den och hon kom hit då hon inte hade något att göra, och vi satt och läste tillsammans, grät tillsammans. Det är hemskt, och så sant. Sarah, som tjejen soms kriver bloggen heter, har visat tidningsklipp som hon varit med i. Det finns även ett kapitel i boken 'Mia - sanningen om gömda' som handlar om just detta.
Jag tycker även det är hemskt att så många, innan hon avslöjade sin identitet och visade tidningsklippen, inte tror att sådant händer här i Sverige. Men det gör det. Fastän man minst anar det. Och det är svårt att ta, det är det verkligen. När någon i ens närhet berättar just att dens pappa slått en är så hemsk att man knappt kan andas.

Jag föreslår verkligen den här bloggen till alla, verkligen alla. Ta dej tid till att verkligen sätta dej och läsa det hon har skrivit, för det är värt det!

Klicka här för att komma till bloggen.